SUSANNE PELTONEN STORMLING

SUSANNE PELTONEN STORMLING

FRÅN MITT PERSPEKTIV

Här kan du läsa om tankar från min synvinkel... mer om mig susannepeltonenstormling.se

LISTOR!

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Sat, February 23, 2019 20:58:35

Jag har alltid kört med listor typ för dagen, veckan, månad, var jag vill vara om ett år och om tre år! Alltså när jag sätter mål. Det brukar fungera. Tyvärr har jag även en sån där svart lista (som uppkom 1999/00) där de har hamnat som behandlat mig illa helt obefogat! När jag var kring 20 år skrev jag en göra lista som jag har bockat av. Idag har jag såklart några nya mål.

De fåtal som sett hela mitt CV har kommentaren varit "vem är du?" och "när har du hunnit andas?" Men då har jag ändå jobbat sedan jag varit 13 år och gjort det mesta parallellt. Är bäst under press! Men. Tror jag aldrig varit så produktiv när det var som värst under hell åren 2000-06. Även fast jag nu har lämnat det bakom mig kommer jag aldrig att glömma! Nu när det har börjat igen 2014 kan man undra tar det aldrig slut? Idag sitter jag dessutom på information om vad som pågår som jag inte hade förra gången. Hur som helst 2002-04 satt jag mig på skolbänken igen. Det var en tillfällig lösning och även mitt sätt att markera! Pluggade 200%, jobbade extra och körde klasser.

Detta var vad jag utbildade mig inom och rodde även hem allt:

2002-03 Friskvårdsterapeut heltid 1 år, på Sverige hälsan.

2003 1 termin deltid projektledning, på Alma folkhögskola.

2002 Kreativt skrivande 10 p i finska på Stockholms universitet med en grupp finska journalister/skribenter.

2003 Jag lade fram min C-uppsats på min beteendevetenskapliga universitetsutbildning på Stockholm universitet som jag var klar med Juni 1999. Det ska finnas ett expemplar på pedagogiska institutionen på biblioteket, om man vill läsa den. Jag skrev om grupptrycksprocesser och den är på ca 40 sidor.

2003 Dans/rörelse 5p, Klinisk medicin 5p, Idrottsmedicin 5p på Umeå universitet sommaren 2003. Så körde jag klasser i några veckor på ett gym som hette USM som ligger centralt i Umeå.

2004 Retorik en termin på Södertörns högskola (var dock mycket missnöjd med kursen).

2004 Styrketräningsinstruktörsutbildning 100 timmar på SSIF.

Så läste jag även en intensivkurs i spanska grundkurs nivå på Åsö gymnasium som jag sedan tentade av muntligt 2002. Hur klarade jag det? Så gick jag en bokföringskurs en termin tror det var 2002. Kommer dock inte ihåg så mycket av den kursen för tyckte det var fruktansvärt tråkigt. Det är något jag får överlämna till en kunnig och som tycker det är kul. :) Vilket jag kommer att behöva då jag planerar att starta företag igen.

Nu så här i efterhand, hur orkade jag? Tanke på de samvetslösa hemskheter jag blev utsatt för. Vinnarinstinkten tog väl över? Är så tacksam att jag besitter den egenskapen. Men hur mycket vinnarskalle och stark man än är, ingen orkar stånga sig blodig hur många år som helst! Eller leva "dubbelliv" eller ett "parallellt liv" för jag blev tvungen till det, alltså att leva "dubbelliv". För att skydda mig, mina nära och min nära omgivning. Man fick tro vad man ville om det andra påhittade "livet" alltså påhitterierna, bara man inte kom i närheten att mitt riktiga liv och min riktiga person. En dag kommer ändå sanningen upp på ytan, resonerade jag. Då får jag min upprättelse! Men den upprättelsen har fortfarande inte skett? Att vara tvungen att vara tre steg före hela tiden, det är väldigt energikrävande.

År 2012 var dock ett mycket bra år. Alltså på makronivå, fick som jag ville i mycket! Sådär att jag måste nästan nypa mig i armen. Det GODA vinner alltid i slutändan eller kanske är det bara god KARMA?! :) Det tror jag på fortfarande på att det goda och ljusa vinner i slutändan. På mikronivå, det personliga planet nådde jag dock inte målen hela vägen.

2019 har jag tre lite större mål dels att flytta tillbaka till norrsidan av Stockholm, starta nytt företag och kunna livnära mig på det. Huvudmålet med det här företaget är att jag inte kommer vara "platsbunden" dvs "live the laptop lifestyle" vilket också är lösningen på mitt problem. Tredje målet är dock privat. :)



NYTT ÅR NYA MÖJLIGHETER

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Fri, January 04, 2019 09:25:40
Sedan lång tid tillbaka har jag aldrig några nyårslöften. Utan har några stora mål, dvs långsiktiga mål och sedan sätter jag upp delmål över året. Det långsiktiga målen funderar jag kring vart vill jag vara om 1 år, 2 år och 3 år. Brukar dock reflektera över föregående året om vad ska jag ta med mig in i nästa år och vad jag kommer att lämna bakom mig. Ta lärdom. Är någorlunda nöjd med 2018. Det går åter åt rätt håll medan 2017 var det bara kaos. USCH! Inget kul år... allt det där lämnar jag nu bakom mig helt och i´m just moving on...

Mår bra av att ha mål. Klarar inte av att bara "lalla runt". Utan vill ha mål, struktur, och resultat. Vill helst ha resultat igår. :) Mitt tålamod är inte det bästa. Men har jobbat lite på det och har blivit bättre. Det lustiga att är att jag har enormt tålamod när det gäller andra tex barn eller gamlingar. Men när det gäller mig själv vill jag att det ska gå fort. Är man komplicerad eller vad? ;)

Mina mål brukar inte vara hur jag ska träna eller ska äta bättre. Det är redan min livsstil och har kunskaper i. När jag går igenom något tufft tex år 2017 är jag ännu mera angelägen att sköta träning, kost, meditation och sömn. Då orkar jag mer.

Som jag nämnt tidigare älskar jag nystarter. Det är aldrig försent att börja igen. Nytt år och nya möjligheter.

2019 Bring It On!





EN GÅNG GETTO ALLTID GETTO?

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Tue, December 11, 2018 14:41:16

Ibland undrar jag hur det hade gått för mig om vi inte flyttat därifrån, när jag var 10 år? Från Storvreten i Botkyrka. En sak vet jag iallafall, jag glömmer aldrig var jag kommer ifrån. En gång gettotjej alltid gettotjej!? Det har varit min drivkraft, men kanske mer i mina yngre år och det håller mina fötter kvar på jorden. Vilka svåra situationer jag än hamnat i senare i livet, vet jag att jag klarar mig alltid. När det väl kommer till kritan. För jag har redan vunnit mot alla odds en gång.

Det var två helt olika världar. Från längre arbetarklass Botkyrka/Storvreten till Viksjö norr om stan (i Järfälla) övremedelklass. Men tror det har jämnat ut sig mer i Viksjö. De har byggt en del hyresrätter där. På den tiden när jag bodde där var det "där snobbarna bor". Så sa folk när man gick på gymnasiet de som inte bodde där. I Botkyrka, det var väldigt oroligt kommer jag ihåg. Var omringad av människor med sociala och ekonomiska problem. Det var en hel del kriminalitet. Tror den biten inte har ändrat sig. Vi bodde på första våningen kommer ihåg att en man blev mördad som bodde på fjärde våningen. Det hände även andra liknande saker. När jag sedan fick nya kompisar i Viksjö sa jag aldrig direkt något om min bakgrund. Bara att pappa hade dött i elakartad leukemi efter 3 års sjukdom. Inget mer.

De som gick i min klass i Botkyrka, fått höra att det har gått ganska illa för flera av dem. Alkoholism, knark, kriminalitet och socialen m.m. Kommer också ihåg att jag tänkte som 10-åring, att man pratade lite olika. Det var mer ee i uttalat på södra sidan och mer ää på norra sidan.

Hur hade det gått för mig? Hade jag klarat mig? Vet inte? Jag hade min idrott redan då. Tränade då friidrott. Hade jag fortsätt med det, ja kanske. Så var jag ledartyp redan i sandlådan och var en pojkflicka. Lekte mest med killar och jag bestämde. Som flertal sedan har påpekat att "du skulle alltid bestämma". Hade enorma kunskapsluckor. Jag lärde mig inte läsa och skriva ordentligt förrän i årskurs fyra. När vi flyttade till Viksjö. En bra lärare fångade upp mig sedan i årskurs 4. Salme hette hon. Flera i min släkt var inne på att skicka mig till Finland och gå i skola där i ett år. De är lite mer strikt där. Men jag visste någonstans att jag var inte osmart utan hade svåra koncentrationssvårigheter. Men var det konstigt egentligen? Det var det inte kan jag säga nu som vuxen och universitetsutbildad inom beteendevetenskap. Jag förstod ofta sånt andra inte förstod. Blev nästan irriterad och tänkte: "men har du/de inte räknat ut det än". Det förstod jag för länge sedan.

Det tydligt minne som jag kan bjuda på var när jag gick på fritidshem (ej fritidsgård) som man gick till efter skolan. Trivdes där vill jag minnas. Det var snälla fröknar och så fanns det två Sussie. Har haft många smeknamn i mina dagar,"kärt barn har många namn" som man brukar säga. ;) Sussie har varit ett av dem. Iallafall, mig kallade de för snäll Sussie och den andra Sussie var inte den snälla. Men ett minne jag minns mycket väl var när pappa skulle ta mig till lekis av någon anledning. Det var närmare hem tror jag. Men där ville jag inte gå. Kan inte ha varit mer än 6-7 år. Så när vi kommit dit och efter att pappa hade gått, gick jag omkring och nöp riktigt hårt på allt och alla. Drog undan stolen när någon skulle sätta sig. Så många gick omkring böla och hade sig. Fröknarna undrade vad det var som pågick?! Vadå? Hade jag bara sagt typ. Pappa fick komma hämta mig igen och behövde inte gå dit mer. Jag trivdes på fritids och vill gå där! :) Som låg något längre bort dock. Det här var ett lite kul minnen från den tiden men annars är det mest smärtsamma minnen. Medan från Viksjö är det i stort sett bara bra minnen! Jag har haft det bra!

Jag var inte så gammal när jag bestämde mig för att jag skulle aldrig ha göra med kriminalitet eller kriminella. Det har absolut att göra med mina 10 första år på denna planet. Som jag nämnt tidigare var jag inne på att bli polis eller jurist. Det blev till sist beteendevetare. För har alltid varit intresserad av andra människor och bla varför andra gör som de gör! Men inte så länge sedan såg jag att polisen sökte civila utredare. När jag läste igenom listan med kraven fnissade jag lite och tänkte "försöker de rekrytera mig?" När jag var klar på universitetet hade det varit ett drömjobb. Idag jagar jag som sagt en ny dröm.

Apropå skola... jag har jobbat som lärarvikarie sedan hösten 2016 till och från på olika skolor. Även assisterat. Tanken var att jobba med det tills jag får igång företaget. Har nu hunnit starta ett företag, fått startkapital och lägga ner det (long story). Men planerar att starta igen på nytt 2019. Har sedan tidigare jobbat som idrottslärare även stödlärare bla i svenska och engelska sammanlagt i ca 7 år mellan 1999-02 och sedan 2006 till 2011. Hur som helst...en av skolorna jag hamnade på 2017 var på min gamla skola, där jag gick på lågstadiet i Storvreten i Botkyrka. När jag kom underfund med detta tänkte jag "Varför vill man mig så här illa"? Skolan jag hade gått på hade dock brunnit ner och de hade byggt en ny. Men det var blandade känslor att vistas i det området eller rättare sagt det var jättejobbigt! Har inte varit därute på väldigt många år. Efter att ha vickat där i 3 dagar...säger bara.. jag så tacksam att vi flyttade därifrån till Viksjö i Järfälla.



JUL OCH NYÅR!

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Thu, November 15, 2018 19:22:17
Så var det snart Jul igen lite över 5 veckor kvar! Det här året har verkligen gått superfort! Jag tillhör dem som tycker om Julafton. Som barn samlades ofta delar av min stora släkt och firade jul. Mest på mammas sida. Har många bra minnen från just Julafton. Men det är inte så att jag går och längtar efter Julen flera månader innan. Utan försöker leva i nuet. Det går bättre och bättre. Det är okej att fira Jul 2-3 veckor sedan får det räcka. :)

Nyårsafton har aldrig varit så viktigt! Men ett resemål som jag vill göra, då jag aldrig varit där, är att åka till Paris på nyårsafton! Då med en kärlek såklart! Det jag dock gillar med nyår är att det är en nystart och jag ÄLSKAR nystarter. Jag associerar Måndagar, nya veckor och nyår med nystart! Det är aldrig försent att börja om från början!

Julen ska vara till för, tycker jag och tror många håller med mig, att umgås och äta god mat. Bara chilla. Men. Så finns det barn där ute i samhället som inte alls ser framemot julen pga de omständigheter de lever i.

Några mål jag har haft sedan längre har gått framåt detta år. Men har inte nått riktigt fram än det har varit lite hinder på vägen. Ge upp har aldrig varit min grej så kommer fortsätta tills jag lyckas!




HUNDMÄNNISKA

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Mon, September 24, 2018 09:17:15

Utsikten från min lägenhet har varit liten skog som har varit rena djurparken. De rustade upp en del här runt omkring så de försvann ett tag men de som sedan tillbaka. Ibland när jag har tittat ut har man sett ekorrar som flugit fram och tillbaka från träd till träd, nästan som de har haft en tävling. På en liten kulle 10 meter bort satt det en hare och chilla, låg helt utsträck! :) Även rådjur brukar chilla på samma kulle. En gång verkade rådjuren ha ett möte. De var säkert 8-9 stycken som samlades precis utanför. Vackra djur. Ibland har en hacke hackspets hackat järnet tidigt på morgonen. Så satt det en örn en gång på en stubbe liknande sak och knapra på något. En mus kanske? Vet inte. Har aldrig förut sett en örn på så nära håll. Ja.... så en gång kom det fram en ekorre jättenära där jag var. En orädd och busig en. ;) Den måste ha varit lite tam? Från min sida blev det mer: "Hjälp vad gör jag nu, jag vet ingenting om ekorrar?" Det är inte varje dag en ekorre kommer fram och "hälsar".

En annan gång då jag hade fönstret öppet var det något som lät underligt, så jag tittar ut för att se vad det var för något och det sitter en katt precis utanför med avklippt svans som babblar. Katten jamade inte som de brukar göra, utan babblar, alltså "pratar" hur länge som helst. Så brukar jag få sällskap av en katt när jag ska handla på ett ställe lite längre bort. En välvårdad katt med halsband (det stod dock inget på halsbandet). Den går bredvid en lååång bit och jamar. Måste liksom säga: "Du kan inte följa med in i affären utan du måste gå hem nu". Den springer iväg men kommer sedan tillbaka på hemvägen. Vet inte varför jag drar till mig katter är mer hundmänniska. Visst jag gillar alla djur men skulle jag skaffa mig ett husdjur blir det en hund. Det skulle då blir en halvstor hund som Scheffer, Labrador eller en Golden retriever. Som gillar att motionerna. Men så är det inte bara att skaffa sig en hund. Som vissa verkar tro. Tiden måste finnas och så måste man bo någorlunda stort. Tycker jag iallafall. Kan inte låta bli att le när man ser hunddagispersonal som rastar en hel grupp hundar samtidigt. De går så väluppfostrat bredvid varandra. Måste vara kul för hundarna att vara med kompisar på dagarna istället för att vara själv.

Men. De har nu huggit ner skogsutsikten då de bygger hyresrätter precis här utanför. Alla djuren är borta såklart! Det är bra att de bygger bostäder men det jag har reagerat på är var de har börjat bygga! De måste spränga ett litet berg på ca 100 meter och håller på fortfarande. Första gången de sprängde var min spontana reaktion Oj... det där måste vara en traumatisk upplevelse för de som har flytt från krig!! Det tjuter först jätte högt minst 15 gånger innan de spränger, sprängningen i sig låter högt, hela huset skakar till och saker flyger ner från hyllorna sedan tjuter det högt igen efter det. Hur har de tänkt?? Mittemot finns en förskolan och inte långt ifrån en skola? Ibland har de sprängt kl. 19.00 på kvällen? Kunde de inte hitta en liten platt tomt någon annanstans? I början brydde jag mig inte men efter ca 80 sprängningar (har nu slutat räkna) har jag också börjat hålla för öronen!

Jag har som helst inga planer på att bo kvar. Håller på rensar, har packat och förberett. Planen från början var att skriva på förstahandskontraktet (som man inte släpper hur som helst) och sedan byta internt tillbaka till norra sidan av Stockholm. De har lägenheter lite här och var i Stockholm. Vet inte om jag vill tillbaka till Bromma, (inlägg byta lägenhet) är nog färdig där och vill inte bo innanför tullarna. Men de har lägenheter som är ganska nya bla på Norra Djurgården där är det ganska fint, det finns natur, nära till vatten men ändå ganska smidigt att ta sig in till stan och andra ställen.

Apropå djur, farmor och farfar drev en stor bondgård en bit ifrån Vasa trakterna i Finland när jag var liten. De hade alla möjliga djur kommer jag ihåg. En av mina farbröder drev också bondgård. Hade då bla kor. Tror jag? Farmor och farfar kommer ursprungligen från Karelen. Även min gammelmormor och gammelmorfar kom från Karelen (gammelmorfar hade dock ryskt påbrå). De hade också bondgård och de hamnade också i Vasa området.

Om man nu inte känner till Karelen, lite kortfattat så skulle man kunna säga att de blev flyktingar, ca 400.000 Karelare fick fly sina hem utan chans att få återvända när Ryssarna tog den delen av Finland. Karelarna blev utspridda runtom i hela Finland. Tror det var 1947? För finska vinterkriget var mellan 1939-1940 och sedan fortsättningskriget 1941-1944. De hade tom ett eget språk, nämligen Karelska. Ja så under den här tiden reste ca 72.000 finländska barn till Sverige s.k. krigsbarn. Som svenska familjer tog hand om och ca 15.000 blev kvar som adopterades av sina svenska fosterföräldrar. Blev alldeles JÄTTE VARM i hjärtat när jag läste om krigsbarnen.

Hmmm..... så Karelska piroger med äggsmör som pålägg var något jag åt ofta som barn. Mormors Karelska piroger, GOTT GOTT! Det har lagats i några generationer i min släkt. Något som även jag borde lära mig att göra. Det är ursprungligen en nord och gränskarelsk delikatess som spreds över resten av Finland i och med evakueringen av Karelena.

Apropå Finland så har jag läst finska på Stockholms universitet för att inte glömma bort språket. Förutom kreativt skrivande 10 p (med en grupp finska skribenter vilket var en utmaning, hur klarade jag kursen?) även A kursen halva B kursen. Men tentade av vissa delar då jag inte orkade sitta och häcka på föreläsningarna. Det var ordförråd och den muntliga delen. Det ingick också att läsa finsk historia vilket var mycket intressant.

NÄRA VÄNNER

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Thu, August 30, 2018 12:25:19

När jag tänker tillbaka så har jag alltid haft väldigt olika sorters vänner och kompisar. Men den röda tråden har alltid varit att det finns hjärta, hjärna och snällhet. Skulle aldrig någonsin släppa en elak människa nära.

Är så tacksam att jag har ett litet gäng nära vänner som alltid finns där. Några har jag känt sedan barnsben. Ibland kan det gå månader eller ett halvår utan att vi har pratat men finns alltid där för varandra. I vårt och torrt. Dem ska man vara rädd om! För de är oersättliga.

Tillhör dem som hellre har några riktigt bra vänner jag vet allt om, än en massa ytliga vänner som man egentligen inte känner. Men det är inte så att jag stängt dörren för att hitta nya nära vänner. Klickar man så gör man. Förr i tiden har jag haft en ganska stor bekantskapskrets. I mina yngre år. Så där att ser man varandra på stan säger man hej och pratar lite ytligt men inget mer.

Det är också kul, när jag än idag har kontakt med folk som jag jobbat med utomlands för väldans många år sedan!

Men. Då jag "sadlade om" nu flertal år sedan har det kommit in nya likasinnade människor i mitt liv bla internationellt. Det har "försvunnit" några som jag har känt sedan barnsben för vi har gått åt helt olika håll. Jag har ett mål och fått samma råd av många "framgångsrika" nämligen, lär dig utav och häng gärna med dem som redan har nått det målet som jag har. För mig tex som är stor fan av passiv inkomst och hela den här grejen med online entreprenör livsstilen. Ibland när jag försökt förklara vad jag gör för "vissa" tittar de på mig som jag kommer från en annan planet! Därför blir det att jag sökt mig till likasinnade (folk har även tagit kontakt med mig) som finns utspridda på denna planet. Finns såklart likasinnade även här i Sverige men enligt min erfarenhet mer sällsynt, så att det blir sådär att man "förstår" varandra eller någon som "förstår" mig.




VI BESÖKTE MAGIC MOUNTAIN I LA

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Mon, August 27, 2018 10:14:54
I mina yngre år reste jag och några till runt i USA som jag nämnt tidigare när jag studerade där. Vi besökte bla Magic Mountain i Los Angeles. Jag bara älskar att åka allt vad berg och dalbana heter tex som frittfall. Men det de hade i Magic Mountain var betydligt vassare än det som finns i Sverige. Speciellt en som heter Viper. Vi fick stå i kö minst en timme för att åka. Alla åk var minst en timmes kö men det var de värt!

Mitt första längre förhållande mellan 15-17 år (ca 2år). Hjälp vad ung man var? Det var två gemensamma killkompisar som "hjälpte" para ihop oss, kommer jag ihåg. Vi hade alla gått i Viksjö skolan. Men iallafall han och hans storebror jobbade på Gröna lund på somrarna. Tjejerna flockades där de stod minns jag, båda långa, mörka snygga atletiska killar så. Men expojkvännen var helt lojal mot mig! ( idag gift sedan väldigt många år) Jag fick åka hur mycket jag ville gratis, vilket var uppskattat. Då jag har alltid älskat allt vad berg och dalbana, action och nya utmaningar heter! Men idag gäller en mer lugnare inriktning som tex yoga och meditation. Gör det mesta med betydligt lugnare tempo. Försöker undvika stress och meditation är ett bra redskap till att minska det.

Kommer att och tänka på hur bra jag haft det! Många bra minnen, upplevelser från tonåren fram till år ca 2000. Mellan 2000-2006 var det bara ren överlevnad. Var ändå högpresterande! År 2017 var inte heller något kul år! Det började dock smått hösten 2016. Vilken tur att jag är tjockhudad och rutinerad efter att haft ena foten i fitness branschen i 15 år (där källorna finns). Nu har det börjat lugna ner sig igen sedan någon månad tillbaka.

Vill kunna leva som jag vill leva mitt liv! Att få börja skapa bra minnen igen! Vill helst inte lämna Sverige (hade jag bara haft mig själv att tänka på hade jag nog gjort det men nu är det inte så) men ha valmöjligheten att kunna röra mig fritt. Ha världen som arbetsfält. Att inte vara "platsbunden". Vill ha FRIHETEN att kunna göra vad jag vill, vara var jag vill, med vem jag vill och hur mycket jag vill de är det som driver mig. Jag har ett internationellt nätverk som redan lever så. En bok som man bör läsa är " Rich dad, Poor dad " by Robert Kiyosaki. Själv fick jag en " AHA moment " när jag läste den nu för många år sedan. :) Insåg då att man inte behöver leva " ekorrhjul " livet.




JAG JOBBADE OCH BODDE I SPANIEN

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Wed, August 22, 2018 18:50:01

Jag började mina universitetsstudier med att läsa sociologi, sedan andra terminen blev det socialt arbete. Dvs det man läser för att bli socionom. Yrkena jag valde mellan då var som sagt just sociolog, socionom, sjukgymnast, idrottslärare, jurist och polis. By the way det kryllar av poliser i min bekantskapskrets från mina yngre år. Jösses vad många har blivit poliser. De är bra människor dem jag känner till. Rätt människor i det yrket. Antar att de även valde yrket av rätt anledning. Men har fullständig förståelse för dem som inte har något förtroende för polisen. För alla är långt ifrån bra! För det finns rötägg i alla yrken eller branscher!

Men iallafall jag var inte 110 % säker vilken inriktning jag skulle välja och jag kan inte börja studera till ett yrke sedan hoppa av, det går inte! BIG NO NO! Visste dock att jag ville jobba med människor på något sätt. Så för att få distans åkte jag till Spanien och jobba efter att ha läst 1 år. Åkte på sommaren och kom hem till jul. Sedan fortsatte jag studera i Januari.

Att åka till Spanien och jobba, hade jag även på "min att göra lista" som jag skrev som 20-åring. Ville lära mig flytande spanska. Jag skulle bli fyra språkig. Men är fortfarande "bara" tre och halv språkig. Fick bättre flyt på spanskan då men det blev alldeles för mycket engelska. På något sätt ska jag spika spanskan och kunna säga att jag är fyra språkig. Har en app på mobilen då man övar i 5 minuter från engelska till spanska och från spanska till engelska. Tänkte what the heck det är bara 5 minuter! Så jag har inte gett mig! Att ge upp är inte min starkaste sida, vet inte vad det betyder! ;) Jag är fruktansvärt envis. Ger mig aldrig! Tack gode någon där uppe för det. Att jag är envis, har jag fått höra hela mitt liv! Men. Det är inte så smart att vara envis bara för att vara envis. Man måste välja lite vad man ska vara envis i och vad man ska släppa! Det är väl sånt man har lärt sig med åren.

Sedan hittade jag rätt inriktning med mina universitetsstudier, beteendeinriktad med huvudämnet pedagogik och den inriktning jag valde blev helt rätt! Tog en Fil. Kand men har totalt läst 200 universitetspoäng det motsvara med det nya systemets räknesätt 300 poäng. Men har då inte räknat in USIU i USA. Var inne på att bli utredare eller något åt det hållet.

Parallellt började jag sedan även gå kurser med friskvårdsinriktning. Som 25-åring började jag instruera aerobics men friskvård var något jag ville göra på fritiden och inte på heltid. Så blev det också.



STJÄRNTECKEN!

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Sat, August 18, 2018 09:06:57

Jag är född i Kräftans stjärntecken de ska vara beskyddande, bevarande, den trofaste, känslig, intuitiv, föräldern, den lojala och reserverad. Vet inte om jag är en "typisk" kräfta är född tre dagar från att vara lejon men det som stämmer är att jag är beskyddande, lojal, intuitiv och känslig. Kräftan är hård på utan men mjuk på insidan. Jag är tuff, tål en hel del fast jag är egentligen ganska känslig. Intuitiv absolut och har lärt mig med åren att aldrig ignorera min intuition för det då det blir rätt i slutändan när jag väljer något eller ska ta ett beslut. I kombination med kunskap och erfarenhet. Nu bryr jag mig inte om att läsa horoskop utan det jag tycker är intressant är personlighetsdragen. Tex flera skorpioner jag känner som inte känner varandra kan jag tycka att de har vissa egenskaper som de alla har. Det tycker jag är fascinerande att det är så. Det är som att jag kan gissar mig till att "du är skorpion va typ."

I kärleksrelationer ska Kräftan tydligen på långsikt passa bäst ihop med Fisk, Skorpion och Oxen. Kan nog hålla med där också i alla fall om jag utgår från mina egna långvariga kompisrelationer. Det kan tex vara så att man förstår varandra utan att behöva säga så mycket många gånger. I ett kärleksförhållande så måste det finnas vänskap och respekt i grunden annars finns det inget att bygga på enligt mitt tycke. Jag måste känna "den här personen känner jag genuin respekt för" innan jag ens funderar på att inleda något. Bara attraktion räcker inte. Idealet är en själsfrände.

En annan sak som jag också finner intressant är hur man formas av vilken plats man har i en syskonskara. Jag är storasyster och en "typisk" storasyster ska enligt någon psykolog vara självständiga, ambitiösa, ansvarstagande, beskyddande, passar som ledare, är resultatinriktad och har kontrollbehov. Flera av personlighetsdragen stämmer in på mig tex så gillar jag att ha ansvar och är beskyddande.

I ett kärleksförhållande ska en storasyster på långsikt passa bäst ihop med en lillebror. Om jag utgår från mitt eget liv bakåt så jag säger jag ja där också. Äldsta barnet har ofta kontrollbehov som kombinerar med yngsta barnets vilja att bli omhändertagen läste jag någonstans där någon psykolog uttalade sig. Jag har absolut ett kontrollbehov och har jobbat medvetet på att släppa på det. Men. Jag vill absolut ha koll än idag.

Jag är fascinerad varför andra gör som det gör och människors beenden långt tillbaka därav även val av universitetsutbildning. Jag observerar, även fast det många gånger inte ser ut som jag gör det. Men det är klart finns det en annan beteendevetare eller psykolog eller tränad person eller en som är bra på "läsa av" andra människor i rummet ser väl det. :)



VAD BETYDER SISU?

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Tue, August 14, 2018 10:00:55

"Du får plocka fram SISU:n i dig" har jag fått höra några gånger för mycket mycket länge sedan. Jag har trots allt finsk-karelensk påbrå. Men när jag bott utomlands och jobbat tex i USA, England, Spanien, Island, Norge eller pluggat i USA har det blivit väldigt påtagligt hur svensk jag är. Jag har alltid känt mig svensk. Hela min barndom har jag varit i Finland på somrarna och jag har inte tyckt att det varit så stor skillnad. Svensk eller finsk. Det skulle vara finska språket och finsk-julmat tex finskalådor. Det kanske beror på var i Finland man är? Vet inte. Tex i Vasa trakterna där pratar de mest svenska men med sin egen dialekt. Finlandssvenskar kallar de sig för. Finland är tvåspråkigt och det obligatoriskt att läsa svenska i skolan, de kallar det för "pakko ruotsia". Det där hänger väl kvar från att Sverige och Finland var ett land innan 1800-talet? Så man klarar sig på för det mesta på svenska i alla fall i de större städerna men när jag är i Finland vill jag prata finska för att öva språket. Men många kanske är nog bättre på engelska än svenska?!

Har saknat Finland ett tag nu, skulle absolut kunna ha ett boende där någonstans i Finland. Nu när jag har startat företag och målet är att inte vara "platsbunden", driver allt online så får jag den friheten jag vill ha, då kan jag åka hur jag vill och när jag vill tex hälsa på släkt i Finland.

Vad skulle vara skillnaden... oki en sak är att svenskar kanske är mer finkänsliga (generellt) man är "rädd" för att såra. Så man går på tå istället för att bara säga det rakt ut som det är. "Viskar" bakom ryggen istället. Där kanske finländare är mer raka. Är mer raka puckar och då är jag mer finsk än svensk. Jag har alltid varit mer för raka puckar. Typ säg vad du vill och sluta håll på. :) Jag säger som det är (men det har jag dock blivit mer sparsam med tyvärr speciellt de senaste 2-3 åren).

Så vad betyder egentligen ordet SISU? SISU är ett ord på finska som betyder segervilja, kampvilja, stryka, envis uthållighet, ilska, ATT ALDRIG GER UP, " Jä-lar anamma." SISU sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet. Ordet SISU fick internationell spridning under finska vinterkriget där Finland kämpade mot Sovjetunionen (enligt bla Wikipedia). Min farfar var med i det kriget och han miste sitt ena halva ben.

En sak hade de helt rätt om mig att jag aldrig ger upp, ALDRIG!! Så jag kanske trots allt har SISU gener i mig. :) Jag är en fighter, är en envis tjurskalle och ger mig aldrig! Jag GER ALDRIG UP! Backar bara lite ibland för att återladda sedan PÅ IGEN!

A winner works hard to achieve success. A loser works hard to find a shortcut!


MIN IDROTTSFAMILJ OCH STOR SLÄKT

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Mon, August 13, 2018 10:13:21

Jag kommer från en idrottsfamilj. Att träna och tävla har varit helt naturligt del i min uppväxt. Att åka på någon tävling som friidrott, långdistans eller till en basketmatch på helgerna tillhörde normaliteten. Jag har dock inte tävlat lika mycket som min lillebror och min styvpappa. Själv har jag tävlat i friidrott som sprinter och sprungit korta lopp i mina yngre år. Idrotter jag har sysslat med är som sagt friidrott, fotboll, kampsport, konståkning, lite skidåkning, gillar även mountain biking, har tagit danslektioner ca 6 år, sedan blev det aerobic först började jag träna sedan instruera. Nu är det yoga som gäller, plus att jag än idag tränar kondition och styrka.

Min lillebror precis som jag har provat på olika idrotter tills han hittade sin passion. Är fd elitbasketspelare. Är nästan 2 meter lång. Har även sedan fortsätt att spela i division 1 eller 2 under sin universitetstid. Han har varit bra på vilken idrott han än företagit sig och samlat på sig en mängd medaljer. Även han är en s.k entreprenör. Är sambo med en vacker, smart tjej i många år som är advokat. Hans barndomsvän som han har spelat basket med sedan barnsben är polis. Så honom behöver jag inte oroa mig för. ;) Lillsyrran även hon akademiker, har numera sadlat om är lärare, tog nyligen sin lärarexamen och hon har sysslat med kampsport flertal år. Varit ihop med sin man i över 20 år och han är entreprenör, driver familjeföretag. Även han är akademiker. Min styvpappa har avverkat många många maratonlopp och skidlopp (alltså långfärd). Med ganska bra tider. Mamma är även hon aktivt tränande. Hon har sysslat med friidrott i sin ungdom.

Den kända hockyspelaren Peltonen i Finland är jag tydligen släkt med på mammas sida? En fd förbundskapten för svenska brottarlandslaget och fd brottartränares pappa var gift med min mormors syster. Alltså min gammelmoster. Jag lekte mycket med en av hans halvbröder som barn då vi var jämngamla. Som barn hälsade vi ofta på släkt i detta område dvs en liten stad i Sverige och hans pappa hade en möbelaffär som vi även besökte. Ett område där många släktingar på mammas sida har bott. Där även min mormor bodde sin sista tid i livet. Fd förbundskaptenen har en son som nu spelar elit hockey i något lag i Sverige?!

Jag en stor släkt både på mammas och pappas sida. Så har jag även en bonussläkt på min styvpappas sida. Det är dem jag har växt upp med och umgåtts med mest på somrarna osv (från 10 år ålder och framåt). På mammas sida har den röda tråden alltid varit mycket kärlek, omtanke och humor. Det är vad jag kommer ihåg när vi hälsade på mammas släkt som barn.

Min biologiska pappas efternamn är ovanligt i Finland (Han dog i leukemi när jag var 8 år). Det är bara min pappas släkt som heter så. Tror jag? Brukar då reagera när någon bär det namnet för det kan vara en avlägsen släkting till mig (eller nära). Det finns kända personer i Finland som har det efternamnet. Tyvärr känner jag inte min pappas släkt så bra, då jag var så liten när jag träffade flertal av dem. Farmor och farfar drev en bondgård på den tiden. De hade alla möjliga djur. Men ska bli bättre på att hälsa på hela min stora släkt. På alla sidor. Det har varit en stor släkt, fast idag vet jag inte hur det ser ut? Därför bör jag skynda mig att hälsa på. Så har jag även förstått att på min biologiska pappas sida är även där träna och tävla en naturlig företeelse. Så har jag ofta fått höra att de är så smarta och envisa på min pappas sida. Undra vart jag fått de generna ifrån? Skoja bara! ;) Nej... men jag är envis och har fått höra det hela mitt liv, även fått höra att jag är smart. Det är uttalande från de som känner mig eller har lärt känna mig. Som faktiskt har pratat med mig! ;)



FÖRHÅLLANDE OCH DEJTA

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Tue, August 07, 2018 09:07:40

Jag är en sådan där seriemonogamtjej om det nu finns något som heter så!? Det jag vill ha sagt är att jag är ingen dejtatjej, utan "spanar" in en tid för att se om det är något att "Ha". Dvs att denna är monogam tillbaka och pålitlig m.m. Sedan inleder jag ett förhållande och håller mig till den killen (Plus min typ som jag nämnt tidigare är en som är jämngammal eller "lite" yngre, sportig, akademiker, är smart, snäll, är positiv, har integritet, har humor och har personlighet som jag i slutändan faller för. Alltså personligheten! Har absolut inte lätt för att bli kär, det ta sin lilla tid. Dessutom måste denna man tycka att det är attraktivt med en stark, självständig tjej med järnvilja som kör sitt eget race).

Att gå på en dejt med någon jag inte vet någonting om, finns inte på kartan speciellt inte efter hell åren 2000-06. Dessa hell år, det gick inte inleda något förhållande. Personer i fitness branschen som jag har nämnt tidigare, det de försökte utsätta mig för var på en samvetslös "vi ska kocka din kanin hemskhetsnivå"! Det blev lite svårt att inleda något då! Oh.. skulle kunna skriva en bok om det skulle säkert bli över 300 sidor. Jag kunde inte utsätta någon annan för det de utsatt mig för.

Innan det från ålder 14 till jag var 29 år har jag haft förhållande efter förhållande. Det längsta har varat ca 6 år och det kortaste ca 1 månader.

Har väl blivit ganska "uppvaktad" i mina yngre år med rosor, presenter och smycken men sånt har aldrig varit viktigt för mig! Det jag har prioriterat är lojalitet, trohet och att man finns där för varandra. Gör än idag. Det gäller i överlag när det gäller materiella ting, det kan jag väl köpa själv resonerar jag! Men. Om jag skulle få för mig att gifta mig eller förlova mig en dag då kanske man kan kosta på sig. För tanken är väl att man ska bära ringen/ringarna i all evighet. ;) Gifter jag mig blir det bara EN GÅNG. That´s it! Men det har aldrig heller varit viktigt för mig, att gifta mig alltså. Men vem vet om rätt man dyker upp kanske jag ändrar mig? (har dock blivit friad till, tre gånger men det har inte varit rätt)

Kommer ihåg när jag fyllde jämt och en expojkvän hade köpt mat och ställde sig och lagade mat åt mig. Från grunden. Medan jag satt och tittade på. :) Istället för att bjuda mig på en restaurang. Blev bara ännu mer kär efter en sådan gest! Det var väldigt gott också! Men. Det är mer nostalgi från mina yngre år, skulle troligtvis inte ge samma känsla idag. Var sak har sin tid.

Jag har verkligen haft några riktigt riktigt bra pojkvänner, där sitter min ribba. De har behandlat mig väl, varit lojala, trogna och allt det där. De är idag gifta och är lojala mot sina bra vackra fruar. Det har varit jag som varit den rastlösa, det har varit jag som velat gå vidare. Men har gjort en inre resa, gjorde det under min universitetstid på 90-talet och har hittat mitt lugn. Meditation gör även underverk. Dock är jag fortfarande en kontrollfreak. Men jobbar på det. ;)

P.S. Jag älskar mat, har alltid gjort, speciellt god mat vilket jag var rätt bortskämd med ifrån min uppväxt. Då min kära mamma är kock.

Så apropå rosor..... dock diggar jag att ha gröna växter och blommor att ha hemma. Det ska vara mycket sånt. Det ingår liksom i inredningen vilket jag tycker är skoj, att inreda alltså. Har hunnit inreda några lägenheter i mitt liv.




JAG JOBBADE I LONDON OCH VÄLJA UTBILDNING

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Thu, July 26, 2018 09:40:15

När jag var 21 år åkte jag som sagt till USA och pluggade på United States International University - USIU i San Diego. Först en termin var tanken. För ville prova på om jag ville fortsätta studera i USA. Läste då engelska men hade jag fortsätt hade det blivit sociologi eller psykologi. Valde Sverige till sist. Av flera skäl.

Yrken jag valde mellan på den tiden var att bli polis, sociolog, jurist, sjukgymnast, socionom eller idrottslärare. Sedan blev det som sagt en bred beteendevetenskaplig. Då man kan jobba inom områden som gruppdynamik, organisationer och arbetsmiljö beroende på inriktning. Med bla med arbetsuppgifter som utredningar, undersökningar och kompetensutveckling. Hade hyfsade betyg från gymnasiet, typ 4:or igenom (VG:n eller B:n?). Så kom in på det mesta på den tiden. Jag var den typen som satt kvällen innan och läste till ett prov och skrev en 4:a. Började inte plugga på allvar förrän på universitetet, ämnen som jag var intresserad av. Då samhällsfrågor, individen och grupper.

När jag kom hem från USA, var jag hemma i 2 månader sedan åkte jag till London och jobbade som aupair. Ville se staden! Så blev det. Stannade där i ca 5-6 månader. Tog hand om två flickor åt en familj som ägde en radiostation i London. Jag och några till åkte runt i London på helgerna, såg det jag ville se. Men är mer för New York än London! Så blev det distansförhållande med dåvarande pojkvännen men vi hade varit tillsammans sedan jag var 17 år. Det var dock slut en kort period där emellan. Sedan tog det helt slut några år senare. Det har gått väldigt bra för honom vilket var väntat. Bor med sin familj i Täby sist vi talades vid iallafall och det var nu många år sedan.

När jag kom hem från London började jag plugga på Frans Schartau 1 år som på den tiden hade ett bra rykte och status. De flesta fick jobb direkt efter. Ekonomi var dock inget för mig, men påbörjar jag något måste jag avsluta det! Man blev tydligen gymnasieekonom efter det? Så jag är väl gymnasieekonom också? ;) Det jag dock har med mig från det året var marknadsföringen, vilket jag haft nytta av i olika sammanhang och skriva snabb maskinskrivning. Dvs skriva fort utan att titta på bokstäverna. Det är bra att kunna i dagens datasamhälle. Vilket jag har haft och har nytta av nu när man är en s.k online entreprenör. :)



JAG BÖRJADE JOBBA SOM LÄRARE

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Wed, July 25, 2018 09:21:37
Efter att jag satt in min CV någonstans, (AMS tror jag det var) sista året på universitetet tog en skola kontakt och frågade om jag ville ta ett lärarvikariat! Den vägen är det. Det var våren 1999 och det var inte riktigt min plan från början. Skulle jobba som utredare var tanken. Men inte så långt därefter var jag nerringd. Man skapar sig väl ett gott "rykte". Ett tag var jag så nerringd att det nästan blev pinsamt. Först till kvarn typ. :)

När jag började jobba som lärare kände jag mig hemma direkt i miljön. Då jag vill jobba med människor och älskar att lära ut. Vill jag göra skillnad. Så jag har jobbat som lärare i ca 7 år om man slår samman åren. Först mellan 1999-2002 sedan mellan 2006-2010. Det blev mest idrott, även stödlärare i engelska och svenska. Från heltid till deltid, även som springvikarie då och då. Jag har även haft vikariat som varat en termin. Det blev även att jobba (ca) en termin i Göteborg hösten 2000 (dit åkte jag pga hemskheterna de utsatte mig för, behövde komma ifrån det). På den skolan i Göteborg var det riktiga eldsjälar till lärare, en grym lärarkår som hade stenkoll på allt som hände i skolan.

Trots att jag har läst en massa pedagogik är jag inte behörig lärare, är alltså inte pedagog. Min universitetsutbildning är forskningsinriktad inom beteendevetenskap. Kunde på den tiden läst till ytterligare två terminer för att bli behörig. Men det var inte riktigt min ambition just då. De har dock flyttat lärarhögskolan till Pedagogiska institutet på Stockholms universitet, där jag gick. Jag har alltså en Fil. Kand och någon gång kanske jag även avslutar min Fil. Magister eller idag heter det väl bara Magister. Det innebär att skriva en D-uppsats, det är vad jag har kvar.

Min kompetens är gruppdynamiker, grupprocesser och beteendepedagogik. Nog har jag haft användning av det när jag har undervisat grupper. Tror jag har lättare att uppmärksamma mobbningstendenser. När jag har observerat det vet jag hur jag ska göra för att höja toleranströskeln i en grupp. Mitt beteende, vad jag säger och vad jag gör speglar av sig på gruppen. Men mer än så tänker jag inte dela med mig. Smarta lärare har förstått att använda min kompetens då de har ringt in mig till stökiga klasser ganska ofta. (Nej jag är inte bara en söt liten tjej. Nej jag är inte skör, jag tål en hel del. De känner inte till min bakgrund och person. Man har aldrig ens verkat vara intresserad av att veta, utan tjatar hela tiden om att jag är något annat som inte är jag).

Har bla jobbat på Adolf Fredriks musik skola. De tog kontakt med mig för en intervju och efter det började jag vikariera bla i idrott perioder hit och dit. Där finns det motiverade, snälla, självgående elever med grymma sångröster.

I Rinkeby var det en skola som jag blev väldigt imponerad av lärarkåren. Är annars ganska svårimponerad. Känner man till min riktiga bakgrund kanske man förstår varför.


JOBBAT SEDAN JAG VAR 13 ÅR

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Thu, July 19, 2018 15:27:43

Mitt första jobb hade jag som 13-åring. Det var på ett litet källar kontor på Vältvägen i Viksjö (Järfälla). Fick svara i telefon och sortera papper. Jag fick det jobbet genom en två år äldre kompis som rekommenderade mig.

Därefter har jag alltid haft ett extra jobb både genom högstadiet, gymnasiet sedan även genom universitetstiden. På helger, kvällar och somrarna. Allt från kontorsjobb, säljare, lokalvård och inom vården. Tex långvården på Jakobsbergs sjukhus, äldreomsorgen i Barkarby servicehus och vi var några som en sommar skrubbade/städade en grundskola i Skällby! :) Då gick jag på högstadiet. Under universitetstiden (90-talet) som jag nämnt tidigare började jag instruera gruppträning (Se tidigare inlägg). Det blev även säljarjobb deltid, mässvärdinna 1 år på olika event på Älvsjö mässan m.m. Jobbade så mycket som jag fick jobba på den tiden. Det fanns en gräns för att inte förlora studiemedlet. Vet inte om den gränsen har höjds idag? Ja... så har jag jobbat i en ICA butik ca två år efter gymnasiet på Söderhöjden i Jakobsberg.

Jag var klar med universitetstudierna Juni 1999 så åkte jag till USA den sommaren och utbildade/ledde 12 amerikanska tonåringar via YMCA i MA. När jag kom tillbaka började jag sedan att jobba som lärare. Vilket inte alls var planerat. Fortsatte att instruera gruppträning vilket var planerat. Men hade min C-uppsats kvar som jag sedan lade fram 2003 när jag började studera igen. Under denna tid bodde jag på Närkesgatan på Södermalm (min andra lägenhet då min dåvarande värd "lånade" min riktiga lägenhet i Bromma på Askängsbacken). Jobbade även en kort period extra helg, nätter som personlig assistent i närheten. Då det var ganska bra OB de tiderna. Vid sidan av lärarjobb och instruerande. Vaktade en person som behövde dygnetrunt tillsyn. Som var halvt förlamad och fick ofta kraftiga epilepsianfall (fd framgångsrik person). Nätterna jobbade jag själv men på daghelgtid var vi två. (hade hell år mellan 2000-06 fick stånga mig blodig, de skyldiga finns i fitness branschen Stockholm. De utsätta mig för hemskheter och gjorde allt för att förminska mig! Hittade på saker om mig. Nu har de satt igång igen fast jag slutade i branschen 2011. I min värld har det vart relativt lugnt mellan 2007-14. Vad det beror på vet jag inte? Hur som helst jag körde på som "vanligt" och är så tacksam mot alla de vänliga sunda personerna som backat upp på mig i det tysta).

När jag tänker efter så har jag alltid fått alla jobb jag har sökt (iallafall 97 % av jobben). På egna meriter. Som tonåring kommer jag ihåg att jag tänkte "gör ditt bästa vad du än gör och få en bra referens". Tror det var referenserna jag samlade på mig som gjorde att jag kunde konkurrera ut mina konurrenter! Vill även minnas att jag tänkte "det där vill jag lära mig och det där vill jag testa". Nyfiken i en strut och behov att lära mig nytt hela tiden. Det gäller än idag.

Du som tonåring som inte kommit in i arbetslivet än. Ta de där "mindre attraktiva" jobben, gör ett bra jobb så du får en bra referens! Förutsatt att det är en seriös arbetsgivare. När du pluggar försökt få ett extra jobb, på så sätt få in foten redan då. Det finns inga genvägar, utan det är hårt arbete som gäller och ha göra med "rätt" människor. Det viktigaste.. jämför dig inte med andra utan försök komma fram till vad du är bra på. Alla är bra på något.

Work hard but play harder!!



JOBBADE SOM LEDARE I USA

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Mon, July 16, 2018 09:15:13

Jag har jobbat/bott i flera länder tex England, Spanien, Norge, Island men det roligaste jobbet utomlands har ändå varit när jag jobbade i USA.

Det var sommaren 1999 och jobbade som co-leader för YMCA. Det var ett TLS program, vilket betyder "Teen ledarship and service". Jag och en manlig kollega från Afrika/Halvbritt/irländsk ledde och utbildade 12 amerikanska tonåringar, en var från spanien. De var begåvade, A-studenter, smarta och ledartyper. De var handplockade. I en månads tid cyklade vi med packning igenom tre stater, nämligen Massachusetts, Vermont och New York. Vi stannade på olika camping platser och flertal var YMCA camps. Där uppgifter skulle utföras av tonåringarna. Det var hårt arbete dygnet runt hela månaden men det var även kul! Jobbade även som support staff på deras infirmary, de första sex veckorna på Becket YMCA outdoor center i Massachusetts. Då jag var där i totalt ca tre månader. Det jag gjorde var bla att hjälpa till att ta hand om de skadade och delade ut medicin till barnen (de som skulle ha det) vid varje lunch och middag där de (vi) åt. Alltså jag assisterade sjuksköterskan.

Jo... och innan jag åkte till Becket i MA hade vi två dagars introdution på Columbia university i NYC där vi som kom från Sverige samlades, innan vi alla skulle åka vidare till olika YMCA camps i USA. Jag stannade även i New York city slutet av Augusti i några dagar innan jag skulle åka hem vidare till Sverige. Fick billigt boende genom YMCA. Gick lite på aerobics klasser och så.

Men iallafall först var det lite övertalan från deras sida innan jag sa ja. Min spontana reaktion var först "jag kan inget om cyklar och cykling". Men det behövdes inte, det kunde de utbilda mig i. Utan de ville ha en person med min bakgrund. Jag skulle vara deras föredöme och leda dem. De ville ha en som kunde ta rätt beslut i olika situationer. Sedan fick jag göra minst tre intervjuer i Sverige. De ringde även ifrån USA och frågade mig om allt möjligt. Hur jag skulle göra i den situationen och den händelsen m.m. Blev grillad mer eller mindre.

Vi fick även en 9 dagars tuff utbildning i USA innan vi skulle göra trippen. De bröt ner oss och sedan byggde de upp oss. De körde verkligen hårt med oss! Vi skulle veta hur tonåringarna kunde känna sig. Vi fick även ett gäng med regler vill skulle följa. Den här upplevelsen och erfarenheten skulle jag inte vilja byta ut med något! Plus att de betalade allt.

Fick sedan höra att tonåringarna hade känts sig trygga hela tiden. Min chef sa även till mig efteråt att "They love you Susanne". Ja...... och tonåringarna kallade mig för Sutzie och Sue. :)

P.S. Det finns flera bilder på denna trip på susannepeltonenstormling.se


NYTVÄTTADE JEANS

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Sun, July 15, 2018 11:00:06

Jag verkligen älskar jeans! Helst ska de vara nytvättade jeans och med en skjorta eller blus till. Det är inte tidskrävande och det ser snyggt ut! Om man har jeans som passar en dvs. Märken jag gillar är Diesel, Lee och Lewis. Lewis jeans har jag haft ett gäng av, säkert 35 par i olika färger och former. I samband med att jag sade upp Bromma lägenheten på Askängsbacken, slängde jag ca åtta svarta säckar märkeskläder. Möblerna gav jag till Röda korset (var desperat). Gör hellre en nystart var tanken, än att befinna mig i den situation jag var i just då eller rättare sagt det de utsatte mig för. By the way..de har byggt väldigt mycket nytt i det området idag. Det ser ganska fint och modernt ut.

Kläder har alltid varit ett stort intresse! Men i dagsläget prioriterar jag lite annant före det. Men jeans och blus eller skjorta går hem än idag, med ett par snygga stövlar eller skor med klack. Gillar när det är stilrent, inte bara i kläder utan i annat också. Det får inte vara krimskrams eller se "billigt" ut!



ALLA ÄR LIKA MYCKET VÄRDA

LIVETPosted by Susanne Peltonen Stormling Fri, July 13, 2018 09:06:47

Min grundmänniskoskyn är att alla är lika mycket värda. Något som alla borde tycka men så är det tyvärr inte. Jag bryr mig inte om hur man ser ut, var man kommer ifrån, vilken religion man har eller hur man är lagd. Var man bor eller vilka titlar man har. När jag tänker tillbaka så har jag alltid först utgått från människan. "Tittar" alltid först på hur man är som individ och medmänniska.

Första mötet med en människa, jag aldrig har träffat förut behandlar jag med respekt. Jag är uppfostrad så. Men om människan mittemot inte är värd det, behandlar mig illa utan anledning. Då är det något helt annat (syftar då på vuxenvärlden såklart). Jag kan försvarar mig och kan vara rätt vass. Kan ge svar på tal. Men enbart i försvar, inte för att vara elak. Att vara elak har aldrig varit min grej. Det är en egenskap som jag tycker väldigt illa om, de som besitter den. Jag kan försvara mig hårt. För att markera, för att hålla elakingarna borta från mig.

En av mina starkaste egenskaper, utgår då från erfarenhet, är att jag har en bra människokännedom. Så är jag på det även utbildad i beteendevetenskap som jag nämnt tidigare. Men iallafall har haft en enorm nytta av den egenskapen i bla utlandsjobb och även i andra sammanhang. Hur ofta har jag inte tänkt tanken, när någon har tagit helt fel på någon person. "Hur kunde hon eller han inte se igenom det?" Eller "vad var det jag sa!"

Jag har alltid varit facinerad av varför andra gör som de gör! Alltid varit nyfiken på andra kulturer och tycker det är intressant att lyssna på andra människor med helt andra erfarenheter. Det innebär inte alltid att jag håller med, tycker som den andra. Men så länge det finns en ömsesidig respekt gör det inget. Man lär sig alltid något genom att lyssna på andra som är olik mig själv.

Men måste ändå påpeka att jag lyfter hatten till de som har lyckas skapa sig ett framgångsrikt liv, på flera plan. Som ekonomiskt, titlar, de personliga m.m. och på det är även god genuin människa och medmänniska! Hjärtat finns där. Mer sånt. De är bra föredömen enligt mig. Även människor som haft hemska livsöden och skapat sig ett framgångsrikt liv. De är hjältar i mina ögon! Skulle kunna sitta en vecka och lyssna på dessa individers storys! :)


Next »